12 svenska Pro-cyklister på 13 år – vad har proffsen gemensamt?

OS-loppet för herrar i London 2012 hade en svensk cyklist i klungan. Kommer det att kunna bli fler i framtiden? – [no link]

– ::: Sedan milleniumskiftet har tolv svenskar skrivit under sitt första pro-kontrakt. Vad har dessa cyklister gemensamt. Kan man med hjälp av en enkel studie hitta faktorer som möjligen bidrar till att fler cyklister kan nå till sportens högsta division? Cyclesport.se testade idén – här är resultatet.

Vari ligger sportens framtid? Hur har cyklister från Sverige tagit sig fram till att kunna tävla i sportens högsta divisioner. Hur skall sportens centrala organisation förhålla sig till för att utforma redskap som får fler cyklister att i framtiden kunna finnas med i världseliten?

Det finns olika sätt att bilda sig en uppfattning om hur man skall bedriva olika typer av aktiviteter. Man kan titta hur andra verksamheter gör, man kan studera förutsättningarna som krävs för att klara uppgiften, organisationsmodeller och momentan utgångspunkt för att bilda sin egen arbetsmodell och man kan titta historiskt på vad de som klarat resan från amatör till proffs har gjort på sin väg fram.

När Cyclesport.se har listat svenska proffs så är det cyklister som kontrakterats till ProTour/WorldTour, ProContinental, Div I (före 2005) eller Div II (före 2005) som avses. Det är en ytlig studie som inte tar hänsyn till socioekonomiska faktorer, familjesituation eller liknande.

Nya svenska Pro-kontrakt på 2000-talet*:
2013 – Jonas Ahlstrand, 23 år (efter tre säsonger i Team CykelCity.se)
2013 – Alexander Wetterhall, 27 år (efter fyra säsonger i Continentalteam)
2012 – Tobias Ludvigsson, 20 år (efter två säsonger i Team CykelCity.se)
2009 – Fredrik Kessiakoff, 29 år (efter tre år i Team Crescent samt en lång karriär som MTB-cyklist)
2008 – Lucas Persson, 24 år (efter Team Mälarenerig samt ett år i Unibet.com contintinental)
2007 – Johan Lindgren, 21 år (efter att ha tävlat internationellt som junior i Belgien samt en säsong i CykelCity och Nantes Atlantique)
2006 – Petter Rennäng, 25 år (efter fem säsonger i Team Crescent/Bianchi och en i Tyska Senges)
2004 – Thomas Löfkvist, 20 år (efter en säsong i Team Bianchi Scandinavia)
2003 – Gustav Larsson, 23 år (efter två säsonger i Team Crescent)
2002 – Jonas Ljungblad, 23 år (efter två säsonger i Team Crescent)
2001 – Stefan Adamsson, 23 år (efter en säsong i Team Crescent)
2001 – Thomas Grönqvist, 26 år ()

Trade Team är den tredje divisionen av internationell cykelsport fram till 2005, dvs. motsvarande continentalteam
*) med reservation för att vi kan ha missat någon individ.

Det finns några gemensamma nämnare mellan de tolv cyklisterna på listan.

Man kan se att ungefär hälften av proffsen började sin cykelkarriär på MTB. Det kan verka insignifikant men det måste framhållas som en faktor att studera vidare. Är det för att MTB-cyklingen rekryterar in cyklister i sporten på ett sätt som inte landsvägscyklingen förmår. Är det att MTB-cyklisterna genom sin träning och tävlande utvecklar fysiska förmågor som de har en fördel av jämfört med flertalet som bara kör landsväg?

Samtliga åkare på listan har debuterat som tävlingscyklister innan de började på gymnasiet, flertalet när dom fortfarande hade några år kvar i grundskolan.

Sju av cyklisterna har gått på Cykelgymnasiet i Skara. Det betyder att dom kunnat träna gemensamt under en längre tid med andra cyklister som har höga ambitioner. Dom har fått stöd att utforma sin träning och dom har haft förutsättningar till att kunna lägga mycket tid på träningen.

Alla på listan har kämpat för att kunna börja tävla internationellt tidigt i karriären. En del har gjort med hjälp av landslaget, andra har tagit egna grepp för att nå sina drömmar. Thomas Grönqvist liftade med en lastbil till Italien för att kunna bo och tävla på hög nivå. Johan Lindgren och Jonas Ahlstrand körde redan som juniorer i ett belgiskt team och fick på så sätt både erfarenhet och hårda lopp.

Med några få undantag så har alla på listan tidigt ingått i någon form av strukturerad teamverksamhet där tävlingsprogrammet är fokuserat på tävlingar utomlands. Lucas Persson ingick redan som 19-åring i danska Kronborgs Trade Team. Via Team Mälarenergis tävlingsprogram och genom att på egen hand bo och tävla i Belgien kunde han till slut säkra ett pro-kontrakt.

Hälften av pro-cyklisterna inledde sitt internationella tävlande i Team Crescent/Bianchi, tre har bakgrunden i Team CykelCity.se (Johan Lindgren hade dock pro-kontraktet klart efter juniortiden i Belgien), en från Team Mälareneri och en från Team Cyclesport.se.

Av tolv cyklister så är det elva som börjat tävla internationellt som elitcyklister tillsammans med ett svenskt lag med internationellt tävlingsprogram.

Kan man då dra någon gemensam slutsats och formulera receptet på framgång utifrån detta? Nej, definitivt inte. Det finns många faktorer som spelar in för huruvida en person blir duktig som idrottare eller ej. Om man hade möjlighet att sitta ner och intervjua dessa personer skulle man säkerligen kunna peka ut fler likheter i personlighet, bakgrund, omkringliggande förutsättningar och liknande men det ger ändå inte mer än att vi kan hitta faktorer som med stor sannolikhet stödjer utveckling och att dessa faktorer kan vara bra att införliva för de som vill jobba med utveckling av cyklister.

Man kan t.ex. säga att fler av dom som gått på cykelgymnasiet blir proffs än de som inte har gjort det. Sedan kan man också då ställa frågan varför då inte alla som går i en sådan verksamhet blir framgångsrika.

Elitidrott handlar om att få fram vem som är bäst på en speciell aktivitet bland en grupp människor. Det betyder rent statistiskt att ju fler människor man kan jobba med ju större chans är det att hitta den som kan bli bäst. Statistiken säger i det här fallet att de svenskar som blivit proffs har fått mycket stöd tidigt i karriären, de har tidigt börjat tävla internationellt på ett strukturerat sätt, de har inlett sin karriär före 16-års ålder. Med andra ord så skulle en framkomlig väg kunna vara att börja jobba med en stor grupp unga cyklister, ge dom stöd tidigt i karriären och låta dom börja tävla internationellt tidigt i livet.

Just nu pågår en debatt om huruvida landslagsverksamheten skall ha ett samarbete med de strukturerade team som finns i Sverige. Svensk cykelsport har två proffsteam, Alriksson GO:Green för damer och Unaas Cycling pb Bliz för herrar. Båda dessa lag har bra internationella tävlingsprogram och stor vana att jobba med unga cyklister. De har dessutom haft samtliga av de svenskar som tagit klivet in i större team de senaste säsongerna i sina verksamheter. Betyder det att dessa lag skall ta över landslaget? Nej, landslaget tillhör Svenska Cykelförbundet. Både team och landslag är starka goda krafter som verkar för att utveckla unga cyklister på väg mot världseliten. Det betyder att båda verksamheterna strävar mot liknande mål. Det betyder sannolikt också att de har mycket att vinna genom att samarbeta på vägen dit.

Ett problem som sällan kommit upp i den senaste tidens debatt är frågeställningen kring vad målet är för landslagsverksamheten. inte det diffusa målet i form av fokusområde, utan det specifika målet som i klartext säger vad som skall uppnås, ett mätbart mål.

Om målet är att ha cyklister som kan prestera bra på OS så behöver ett delmål vara att få fram fler Pro-cyklister. OS-vinnare finns inte bland amatörer och kvalificeringen till OS är beroende av inkörda UCI-poäng. För att få fram fler proffs behöver man ha många cyklister som tävlar på EuropaTouren, NationsCup, EM och VM, dvs. ett strukturerat internationellt tävlingsprogram. Det blir ganska snabbt en kedja av olika förutsättningar som skall fungera för att nå målet. Genom att sätta målet i en matris där mål mappas mot de krav de ställer så kan man snabbt se om den väg man tänker sig att ta är relevant, mätbar, möjlig att nå inom utsatt tid, att det finns tillräckliga resurser för att genomföra det som krävs och om det är något som alla direkt involverade intressenter kan acceptera.

Ett exempel på en sådan matris kan t.ex. se ut så här:

I det här fallet kan man se att resonemanget bygger på en pyramidstruktur där ett stort antal cyklister skall kunna ta del av gjorda insatser för att få fram de lilla antal som skall plocka de poäng som garanterar platser till OS. Fortsätter man matrisen så blir det tydligt i det här exemplet att det är inte en förbundskaptens jobb med landslagets tävlingsprogram som ger nationellt utveckling utan ett ansvar som hela cykelsverige bär gemensamt på olika nivåer från rekrytering av unga cyklister till att bedriva utvecklande verksamhet. Ju fler individer som klättrar trappsteg för trappsteg ju större är chansen att nå målet.

Den här artikeln skrevs inte för att visa på modellen i matrisen, det är bara ett exempel. Poängen var att påvisa att det finns vissa tydliga likheter mellan de cyklister som skrivit pro-kontrakt, likheter som sannolikt är faktorer som bidrar till en positiv utveckling. Genom att hitta bidragande faktorer till utveckling och sedan använda dom på ett sätt där mål och resultat kan mätas och utvärderas så kan man bygga utvecklingsstrukturer baserade på kunskap, erfarenhet och empiri. Det är då det blir tydligt vad som är nödvändigt och inte nödvändigt för att nå de uppsatta mål verksamheten har samt i vilka situationer sannolikheten minskar eller ökar beträffande möjlig måluppfyllelse.

Intressant vore att se en mer djupgående undersökning på vad cyklister inom de olika disciplinerna har för stödjande och hindrande faktorer i sina karriärer. Vad är det som gör att en del når hela vägen och andra inte. Kanske finns det någon student ute i landet som har möjlighet att skriva sitt examensjobb på temat?