1993 vann Lance Armstrong VM som 22-åring i Oslo. Nu är han föremål för en gigantisk utredning från vilken världen med spänning väntar på att få ta del av bevisbördan, en bevisbörda som förhoppningsvis innehåller fakta och beskrivningar av metoder som kan leda till att man kan rensa ut fuskare från många olika sporter världen över. Foto: Dennis Nystrand – [no link]
AUSTIN TEXAS, USA ::: Läs hela Lance Armstrongs uttalande ::: Idag faller en tung börda från cykelsportens ryggsäck. Lance Armstrong förklarar visserligen att han inte accepterar anklagelserna kring att han varit dopad under sin framgångsrika karriär men säger samtidigt att han inte längre tänker kämpa för att bestrida den amerikanska antidoping byråns (USADA) fall mot honom.
För er som följer Cyclesport.se´s rapportering så vet ni att fokus för innehållet på sidan är svenska cyklister och svenska arrangemang. Idag skriver vi om ett fall som förhoppningsvis kommer att beröra all idrott. Den sjufaldige vinnaren av Tour de France kommer att diskvalificeras som dopare av USADA för antidopingöverträdelser långt tillbaka i tiden som sjutton år.
Lance Armstrong beskriver själv att han utsatts för en häxjakt och att han inte accepterar anklagelserna som nu kommer att stänga av honom från allt tävlande under resten av livet samtidigt som det tar ifrån honom titlar från många av hans största framgångar, däribland segrarna på Touren.
Fallet med Armstrong är dock inte bara svart eller vitt. En liknande utredning har aldrig bedrivits mot någon annan idrottare. I bakgrunden finns inga positiva tester, inga brott mot whereabouts-reglementet och dessutom är utredningen gjord av den amerikanska antidopingbyrån. Det är varken den internationella cykelunionen (UCI) eller den internationella antidopingbyrån (WADA) som nu går ut och säger att Armstrong fuskat. Även om Lance själv inte kommer att bestrida anklagelserna så väntar säkerligen en hel idrottsvärld på presentationen av de hårda fakta som USADA säger sig ha som styrker anklagelserna. Kommer inte dom fram så är hela cirkusen tyvärr inget värd som exempel för att avskräcka unga idrottare från att själva dopa sig.
Armstrong vann cykeltävlingar i en tid då cykelsporten tagit täten i jakten på fuskare. Cyklister runt omkring honom i resultatlistorna har fallit bort efter att ha avslöjats för antidopingbrott. Det har varit klart att metoderna för att fuska har förfinats, krävt avancerad utrustning och behövts övervakas av medicinsk personal. UCI har samverkat med läkemedelsföretag och världens bästa laboratorier för att avslöja otillåtna ämnen i blodet på cyklisterna. UCI och den franska antidopingmyndigheten har tävlat om vem som kan göra de mest pålitliga och avancerade testerna. Lance Armstrong har ändå aldrig testats positiv.
Frågan är nu vad som händer härnäst. Kommer man att göra samma genomlysning av fotboll, hockey, amerikansk fotboll, friidrott, gymnastik, skidåkning etc, för att kunna ertappa fuskare. Kommer fler cyklister att avslöjas? Kommer vittnen att träda fram?. …eller blir det bara en cyklist som får kliva ur stjärnglansen utan att riktiga bevis har lagts fram?
För många av dem som jobbat inom cykelsporten länge så är det otvivelaktigt så att världseliten inom cykel och många andra idrotter dopat sig under flera decennier, Lance är sannolikt inte så unik att han både var långt mycket bättre än de redan ertappade fuskarna och hästlängder före dem som är så långt ner i listorna att dom aldrig kommer att granskas. Hur det än är med den saken så måste det juridiska systemet inom idrotten vara lika för alla. Det finns tyvärr en hel del kvar att bevisa i Armstrong-affären. Men bevis kanske kommer från USADA inom kort?
Så här skriver Lance i sitt uttalande till media:
There comes a point in every man´s life when he has to say, ”Enough is enough.” For
me, that time is now. I have been dealing with claims that I cheated and had an unfair
advantage in winning my seven Tours since 1999. Over the past three years, I have
been subjected to a two-year federal criminal investigation followed by Travis Tygart´s
unconstitutional witch hunt. The toll this has taken on my family, and my work for our
foundation and on me leads me to where I am today – finished with this nonsense.
I had hoped that a federal court would stop USADA´s charade. Although the court was
sympathetic to my concerns and recognized the many improprieties and deficiencies in
USADA´s motives, its conduct, and its process, the court ultimately decided that it could
not intervene.
If I thought for one moment that by participating in USADA´s process, I could confront
these allegations in a fair setting and – once and for all – put these charges to rest, I
would jump at the chance. But I refuse to participate in a process that is so one-sided
and unfair. Regardless of what Travis Tygart says, there is zero physical evidence to
support his outlandish and heinous claims. The only physical evidence here is the
hundreds of controls I have passed with flying colors. I made myself available around
the clock and around the world. In-competition. Out of competition. Blood. Urine.
Whatever they asked for I provided. What is the point of all this testing if, in the end,
USADA will not stand by it?
From the beginning, however, this investigation has not been about learning the truth or
cleaning up cycling, but about punishing me at all costs. I am a retired cyclist, yet
USADA has lodged charges over 17 years old despite its own 8-year limitation. As
respected organizations such as UCI and USA Cycling have made clear, USADA lacks
jurisdiction even to bring these charges.
The international bodies governing cycling
have ordered USADA to stop, have given notice that no one should participate in
USADA´s improper proceedings, and have made it clear the pronouncements by
USADA that it has banned people for life or stripped them of their accomplishments are
made without authority. And as many others, including USADA´s own arbitrators, have
found, there is nothing even remotely fair about its process. USADA has broken the
law, turned its back on its own rules, and stiff-armed those who have tried to persuade
USADA to honor its obligations. At every turn, USADA has played the role of a bully,
threatening everyone in its way and challenging the good faith of anyone who questions
its motives or its methods, all at U.S. taxpayers´ expense.
For the last two months, USADA has endlessly repeated the mantra that there should be a single set of rules,
applicable to all, but they have arrogantly refused to practice what they preach. On top
of all that, USADA has allegedly made deals with other riders that circumvent their own
rules as long as they said I cheated. Many of those riders continue to race today.
The bottom line is I played by the rules that were put in place by the UCI, WADA and
USADA when I raced. The idea that athletes can be convicted today without positive A
and B samples, under the same rules and procedures that apply to athletes with positive tests, perverts the system and creates a process where any begrudged exteammate can open a USADA case out of spite or for personal gain or a cheating cyclist can cut a sweetheart deal for themselves. It´s an unfair approach, applied selectively, in
opposition to all the rules. It´s just not right.
USADA cannot assert control of a professional international sport and attempt to strip
my seven Tour de France titles. I know who won those seven Tours, my teammates
know who won those seven Tours, and everyone I competed against knows who won
those seven Tours. We all raced together. For three weeks over the same roads, the
same mountains, and against all the weather and elements that we had to confront.
There were no shortcuts, there was no special treatment. The same courses, the same
rules. The toughest event in the world where the strongest man wins. Nobody can ever
change that. Especially not Travis Tygart.
Today I turn the page. I will no longer address this issue, regardless of the
circumstances. I will commit myself to the work I began before ever winning a single
Tour de France title: serving people and families affected by cancer, especially those in
underserved communities. This October, my Foundation will celebrate 15 years of
service to cancer survivors and the milestone of raising nearly $500 million. We have a
lot of work to do and I´m looking forward to an end to this pointless distraction. I have a
responsibility to all those who have stepped forward to devote their time and energy to
the cancer cause. I will not stop fighting for that mission. Going forward, I am going to
devote myself to raising my five beautiful (and energetic) kids, fighting cancer, and
attempting to be the fittest 40-year old on the planet.